Kastrering, övervikt och hälsa

Kastering, övervikt och hälsa

Kattägare väljer ofta att låta sterilisera eller kastrera sina katter inte bara för att förhindra dräktighet utan också för att undvika ett oönskat sexuellt beteende, som att honorna jamar gällt och intensivt och att hanarna sätter doftmarkeringar.

Steriliserade och kastrerade katter är lugnare, det är mindre risk att de ska springa bort och de lever i genomsnitt två gånger längre än andra katter. En sterilisering ger dock två biverkningar. Kaloribehovet minskar, samtidigt som matlusten ökar med 25 procent för hanar och 18 procent för honor. Resultatet blir en genomsnittlig viktökning på 26 procent för katter som har fri tillgång till mat.

Den här viktökningen, som med tiden utvecklas till övervikt, kan kopplas direkt till matens fettinnehåll. Ju högre fetthalt, desto mer frestande blir maten och samtidigt mer fettbildande. Katten äter mer och får alltså i sig fler kalorier samtidigt som behovet av energi minskar. Överskottsenergin lagras i form av fett.

Fetma innebär onödiga risker

Fetma påverkar hälsan på flera negativa sätt. Feta katter löper fyra gånger högre risk att få diabetes, tre gånger högre risk att bli förlamade och två gånger högre risk att drabbas av hudbesvär som inte är allergiska. Det finns finns också andra mer långsiktiga biverkningar som t ex en ökad förekomst av stenar i urinen (mer om det längre fram). Därför måste man förändra kattens kost efter en sterilisering eller kastrering. Fetthalten bör inte vara högre än tio procent och mängden bör kontrolleras för att undvika att katten äter för mycket.

Veckorna innan ingreppet kan man introducera den nya mathållningen lite i taget, så att katten hinner förbereda sig och inte utsätts för ytterligare stress. Det är nödvändigt att anpassa kosten för att minska risken för övervikt.

Sterilisering och kastrering – när och hur?

Veterinärer steriliserar och kastrerar nästan dagligen, men alla använder inte samma metod. Att knyta ihop eller skära av sädesledarna är ingen bra lösning eftersom det inte tar bort det oönskade sexuella beteendet, som orsakas av manliga hormoner. Specialisterna är inte eniga om vilken ålder som är bäst. För det mesta brukar det ske när katten är mellan sex och tolv månader gammal, innan den har hunnit utveckla ett sexuellt beteende.

Genom att låta sterilisera relativt unga honor vid sex till åtta månader minskar risken för oönskad dräktighet. I Europa föredrar man att operera bort äggstockarna, medan man i USA väljer en metod där både äggstockar och livmoder tas bort. Det innebär ett större ingrepp, men tar bort risken för framtida livmodersinfektioner. Det är emellertid mycket ovanligt att katter som har fått äggstockarna bortopererade drabbas av sådana infektioner.

I USA fokuseras debatten i veterinärkretsar just nu på sterilisering av mycket unga katter, tolv till fjorton veckor gamla. Det verkar inte ge några medicinska biverkningar eller påverka kattens beteende, inte heller påverkar det tillväxten, även om hankatter som kastreras mycket tidigt oftast blir något större än katter som inte kastrerats.

Vare sig den steriliseras vid en ålder av tre eller tolv månader måste katten få mat anpassad för kattungar tills den har slutat växa, och då ökar risken för övervikt. Åsikterna om detta kommer säkert att ändras med tiden, men den praxis som för närvarande råder i Europa är tillfredsställande.

Kattens näring och hälsa

I det här avsnittet behandlas kostens roll för att förhindra och bota olika sjukliga tillstånd. Alla matvanor som innebär en risk för katten måste elimineras. Unga, friska katter som äter alltför mycket fett löper risk att bli feta.

En kost som består enbart av lever (som din katt äter med förtjusning) leder alltid till besvär med benstomme och leder som ett resultat av överdos av A-vitamin (lever innehåller väldigt mycket A-vitamin). I extrema fall kan det resultera i att ryggraden deformeras.

En fet katt som plötsligt får mindre mat kan drabbas av fettlever. Ständiga förändringar i mathållningen förorsakar matsmältningsproblem som kräkningar och diarré.

Hepatisk lipidos – fettlever

Hepatisk lipidos hos katter (även kallad fettlever) är en sjukdom som innebär att fett lagras i levercellerna och hindrar levern att fungera som den ska. Hepatisk lipidos är den vanligaste leversjukdomen i USA, där också antalet överviktiga katter är störst. Katter går oftast upp i vikt när de är mellan 4 och 12 år gamla. Honkatter och katter som har steriliserats löper störst risk att bli överviktiga.

Det första tecknet på att en överviktig katt har hepatisk lipidos är att den slutar äta. Den här typen av anorexia, som av vissa likställs med den psykologiskt betingade anorexia som uppträder hos människor, kan utlösas av stress orsakad av sjukdom, ändrade rutiner, förändringar i miljön, ett nytt husdjur eller en ny familjemedlem och plötsliga förändringar i kosten.

Om katten inte tycker om den mat som serveras, så äter den inte; till skillnad från hundar kan katter bokstavligen svälta sig till döds. Om det finns flera husdjur i familjen lägger ägaren kanske inte märke till att en katt inte äter, särskilt som den fortfarande är aktiv, vilket är typiskt för sjukdomen. Ibland noterar ägaren med tillfredsställelse att katten verkar ha gått ner lite i vikt. Men viktminskningen beror inte bara på en minskning av fettlagret utan också av muskelmassan, eftersom de proteiner i kroppen som förlorats inte ersätts med ett tillräckligt myckat nytt protein.

När katten inte har ätit på flera dagar eller veckor slutar levern plötsligt att fungera och tecken på hepatisk lipidos uppträder, inklusive gulsot, hepatisk encephalopati (tom, stirrande blick och överdrivet stor salivavsöndring) följt av koma som varar i flera dagar och slutligen dör katten. En slutgiltig diagnos kan göras utifrån en biopsi (vävnadsprov) eftersom symtomen inte entydigt pekar på hepatisk lipidos, utan bara visar att levern har slutat fungera normalt.

Katter som lider av hepatisk lipidos måste behandlas av en kvalificerad veterinär. Behandlingen går ut på att tvångsmata katten med en särskild näringslösning i dropp eller genom en sond tills den får tillbaka sin aptit. För det mesta börjar katten äta själv igen efter två eller tre veckor.

Till att börja med måste den gradvis vänjas vid fast eller flytande föda i små portioner. Utgången blir lycklig om sjukdomen upptäcks tidigt och om katten får riktig vård. Den här sjukdomen kan undvikas genom att noga observera en fet katt som satts på diet. När man börjar med den nya kosten måste man försäkra sig om att katten verkligen äter. Den nya mathållningen bör införas ett steg i taget så att man under en period av två veckor undan för undan ersätter den gamla kosten med en allt större andel av den nya.

Födoämnesallergier hos katt

En födoämnesallergi är kroppens sätt att reagera mot en främmande substans, ett ämne som friska katter för det mesta tål. Immunsystemet känner inte igen vissa födoämnen och det utlöser en försvarsmekanism. De flesta födoämnesallergier orsakas av proteiner. Intensiv klåda, särskilt på huvud, öron, hals och framben är de första symptomen. Matsmältningsproblem som kräkningar och diarré och magsmärtor kan också bero på allergier.

Födoämnesallergier är faktiskt ganska ovanliga. De svarar bara för c a en procent av alla hudsjukdomar. Födoämnesallergier ska inte förväxlas med intolerans mot vissa födoämnen som inte utlöser immunförsvaret (laktosintolerans, reaktion mot histaminer i mat av sämre kvalitet, kraftig gasbildning i tjocktarmen, etc.) Det är mycket svårt att ställa diagnosen, eftersom man måste kunna identifiera exakt vad som utlöst symtomen.

För att kunna göra det låter man oftast katten äta mat som innehåller helt andra ingredienser än de som brukar finnas i kattmat. Lammkött används ofta i den här typen av diet. Om symptomen försvinner (det kan ta flera veckor, till och med månader) börjar man servera lite av den vanliga maten igen för att se om symtomen kommer tillbaka. Om de uppträder igen inom mindre än en vecka kan man konstatera att det rör sig om en födoämnesallergi. Vid födoämnesallergier måste man många gånger söka efter en kost som katten kan tåla, och det tar ofta lång tid.

Kattens kost och urinsten

Låt oss genast avliva en fördom: torrfoder orsakar inte stenar i urinen. Det är sant att katter lättare drabbas av stenar i urinen än andra arter, även om förekomsten bara ligger på en procent, men kunskapen om denna åkomma har ökat på senare år. Nu vet vi att katter kan råka ut för olika typer av stenar. Hur kosten ska anpassas för att behandla besvären beror på vilken typ det rör sig om. Att en katt har problem med att kissa behöver inte betyda att det finns stenar i urinvägarna, en njursjukdom eller en inflammation i urinblåsan är lika vanliga orsaker.

Tecknen på stenbildning är desamma som i inledningsfasen av det som tidigare kallades för felint urologiskt syndrom (FUS), en sjukdom i de nedre urinvägarna hos katter. Den aktuella termen för sjukdomar i kattens urinvägssystem (feline lower urinary tract disease) FLUTD, är mer exakt.

Vanliga symptom är att katten går ofta till lådan, har svårt att kissa, att den har ont och att urinen är blodblandad. Om en sten hamnar i de nedre urinvägarna kan urinröret blockeras. Då kan katten inte längre kissa och den dör inom 24-48 timmar om den inte får vård.

Struvitsten

Struvitstenar var betydligt vanligare före 1990 innan de flesta kattmatstillverkare ändrade innehållet i sina produkter. Den här typen är vanligast hos unga hon- och hankatter mellan ett och sex år. Hankatter har svårare att få ut stenarna på grund av sin anatomi. Steriliserade, överviktiga, inaktiva katter och katter som inte får tillräckligt med motion, kissar i regel inte så ofta. När urin stannar kvar i urinvägarna under en längre tid ökar risken för att katten ska utveckla stenar.

Urinens pH-värde

är den absolut viktigaste faktorn för att stenar ska kunna bildas. Ett något lågt pH (under 6,5) förhindrar uppkomsten av stenar. Omvänt gynnar en basisk urin mineralutfällning, särskilt om magnesiumhalten är hög. Kostrekommendationen är enkel: maten måste ge en något sur urin och innehålla en begränsad mängd magnesium (mindre än 400 mg per kilo).

Surhetsgraden bestäms av proteiner. Animaliskt protein sänker i allmänhet pH-värdet, medan protein från växtriket inte gör det. Man kan även tillsätta medel för att sänka pH-värdet, t ex methionin, ammoniumklorid eller fosforsyra, som är det mest effektiva. Men alltför sur urin är också skadligt.

En vuxen katt med kronisk acidos kan få kaliumbrist. Om katten är mycket ung eller mycket gammal bör man inte försöka sänka urinens pH-värde. Kattungar kan stanna i växten och skelettet kan utarmas på mineraler. Katter som är äldre än tio år får lätt en annan typ av stenar som behandlas genom att man försöker göra urinen mer basisk.

Oxalatstenar

var mycket ovanliga förr i tiden, men blir vanligare som ett resultat av de förebyggande åtgärder i kosten som tidigare nämnts. Den här typen av stenar är mycket vanliga hos äldre katter. Hanar är mer mottagliga, liksom vissa raser, t ex burma och perser. Den här typen av sten utvecklas i basisk urin med höga halter av oxalat och kalcium.

Kosten har betydelse för att oxalatstenar bildas. En kost som är rik på natrium, D-vitamin och laktos, men med ett lågt fiber- och fosforinnehåll förbättrar de inre organens förmåga att ta upp kalcium. En idealisk kost ska inte sänka urinens pH, den ska vara rik på magnesium och ha en låg kalciumhalt.

Att förena det oförenliga

Det paradoxala är att kostrekommendationerna för att förhindra uppkomsten av stenar som bildats av magnesiumammoniumfosfat och oxalatstenar är rakt motsatta. Därför måste man gå en gyllene medelväg. Man bör inte tillsätta medel som sänker pH-värdet om maten i sig gör urinen surare.

Tyngdpunkten bör läggas på att få en måttlig surhetsgrad på ungefär 6,5 pH, lägre om det finns stenar av magnesiumammoniumfosfat som behöver lösas upp. Lägg märke till att alla stenar måste analyseras innan man kan veta vilken kost som är lämpligast för behandlingen. Undvik att ge kattungar och mycket gamla katter mat som sänker urinens pH.

Hur katten äter har också betydelse

Förutom matens innehåll spelar också sättet att äta en betydande roll. En koncentrerad urin gör att alla typer av stenar lättare bildas. Om urinen är tunnare uppsöker katten oftare kattlådan och då minskar risken för att stenar bildas. Katter bör därför alltid ha tillgång till friskt vatten, som ska bytas ut minst en gång om dagen. Matens kvalitet har också betydelse. Om den är mycket lättsmält och energirik förloras minsta möjliga vätskemängd genom avföringen.

Dessutom har försök visat att utsöndring av magsyra under matsmältningsprocessen gör urinen mera basisk. Ju mer katten äter, desto större blir effekten. Därför rekommenderas flera små mål till katten. Fri tillgång på torrfoder (inom gränserna för hur mycket en katt får äta på en dag) får katten att dricka oftare och främjar en stabil surhetsgrad i urinen.

Katter bör också ha tillgång till svalka under varma perioder, eftersom urinens pH stiger kraftigt vid extrema väderförhållanden.