Snövit har hittat hem!

Snövit kom till Kattslussen i början av 2007 från Lindveden i Trollhättan. Där bodde hon tillsammans med sin dotter Sussie hos en äldre man. När mannen gick bort försvann Snövit bort från huset där hon bott i hela sitt liv och sökte sig till en familj i närheten där hon blev omhändertagen.

Snövit har nu fått ett permanent hem hos jourhemmet hon bott i mestadelen av tiden på Kattslussen. Här är Petras egna berättelse om nyblivna familjemedlemmen Snövit:

Sjuk och nyopererad

När Snövit för första gången anlände hem till mig och min man, den 30 januari 2007, var hon nyopererad och fortfarande sövd. Hos veterinären hade de bland annat dragit ut flera tänder, på grund av FORL-skador (FORL är en smärtsam tandsjukdom hos katt), och opererat bort en cysta på magen.

Jag var först lite tvekande när jag fick frågan om jag kunde vara jourhem åt en sjuk och nyopererad katt (jag är lite i blödigaste laget), men jag ville så gärna hjälpa henne till en ny chans i livet – så jag tog mod till mig (och fick med min man på noterna).

Hoppet var nästan ute, men magkänslan hade rätt

Den första veterinären som vi konsulterade angående Snövit rådde oss att låta henne somna in, då cystan kunde vara cancer, FORL är obotligt och hon hade även symtom på matallergi, dåliga levervärden och såg allmänt ut att ha levt ett hårt liv.

Men magkänslan sa oss att vi skulle ge denna katt en chans till och veterinär nummer två såg den starka livskraften i denna lilla kropp. Snövit blev nummer 20 i raden av katter från Trollhättans Kattsluss som jag agerat jourhem åt.

En av de äldsta katterna på Kattslussen

Snövit, med sina 11 år på nacken, var en av de äldsta katterna som funnits på Kattslussen – de flesta vi får in är ungar eller endast några år gamla. Från början kände vi inte till något alls om hennes tidigare liv, innan hon dök upp hos upphittarna strax utanför Trollhättan.

Efter att hon hade varit i karantän i jourhemmet under tre veckor var det dags att flytta henne till Kattslussens hus på Vårviks gård, för att hon skulle kunna få möta sin(a) framtida ägare.

Vi hälsade på henne flera gånger under hennes tid på slussen. Vi saknade henne verkligen – det var så underbart att ha henne hemma hos oss. Hon är en otroligt klok och snäll dam med enastående kommunikationsförmåga och med en helt underbar personlighet!

Snövit trivdes inte på Kattslussen

När vi senare fick veta att Snövit inte trivdes på slussen (hon ville inte gå ut och uppförde sig stundtals mindre trevligt mot personalen) bestämdes det att vi skulle ta med henne hem till oss igen, efter några minuters överläggningar med kattansvariga på slussen.

Väl hemma hos oss verkade Snövit överlycklig över att ha fått komma tillbaka ”hem”. Hon gick runt omkring i hemmet kurrandes och pratandes och strök sig mot allt i närheten – hela tiden under flera dagar. Jourhemsföräldrarna blev överrösta med kattkärlek och hon ville inte lämna oss ur sikte.

Jourhemmet blev permanent

Ganska snart efter att vi hade fått hem Snövit igen så beslutade vi oss för att ge henne ett permanent hem hos oss, om hon nu kunde tänka sig att bli innekatt ett tag innan vi fått köpt oss ett hus. Vi tingade henne först och under tiden ville vi utvärdera om hon skulle trivas inne, även när det blev sol och värme utomhus – och det var det ingen tvekan om.

Hon visade tydligt att hon hade ”hittat hem”. Hon är så go och glad och kärleksfull, en helt underbar familjemedlem! Även om jag och min man skämmer bort henne helt hejdlöst och är värsta sortens curlingföräldrar så blir hon aldrig högmodig eller odräglig.

Inte så intresserad av att gå ut

Hemma hos oss, innan vi flyttade till huset som vi nu bor i, kunde Snövit inte gå fritt ute eftersom vi bodde i en central lägenhet på tredje våningen. Hon verkade dock inte sakna möjlighet till frigång särskilt mycket.

Tvärtom ville hon först inte alls gå utanför dörren, varken där eller hemma hos min mor på landet. Vi tolkar det som att hon haft det jobbigt ute som hemlös och därför känner stor trygghet i att få vara inne i värmen med uppsikt över matskålen.

Efter lite träning blev hon en mästare på att gå i koppel! Vi var ute på gården och i mormors trädgård, som ligger strax i närheten, flera gånger i veckan och det gillade hon. Numera är Snövit en riktig huskatt med en egen trädgård och en stor altan som hon älskar att ligga och spana på grannkatterna ifrån.

Mysiga vanor

Snövit har skaffat sig många mysiga vanor här hemma. Varje morgon ser hon till att först väcka matte, strax innan hennes klocka ringer vid femtiden. Det kurras, kelas o buffas, ända tills matte är ur sängen. Väl uppe äter vi frukost och efter maten hoppar hon upp i mitt knä¸ där jag sitter med morgonkaffet och tidningen, hon lägger sig snällt ner – redo för morgonkamningen (en vit katt lämnar många synliga spår efter sig överallt så lite kamning gör gott).

Lite senare är det dags att väcka husse och det görs på samma sätt. Varje kväll när vi går och lägger oss så inleder hon med att hoppa upp på mattes bröst, där hon trampar och snuttar en stund. Sedan lägger hon sig vid sidan av mattes kudde och somnar gott, med bakdelen tryggt placerad mot mattes huvud. Hela natten sover hon hos oss i sängen.

Hos oss behöver Snövit sällan vara ensam, eftersom husse och matte har olika arbetstider. De dagarna när husse sover på jobbet gillar hon dock inte, hon vill inte riktigt finna ro på kvällen – BÅDE husse och matte ska vara hemma på natten, då trivs hon bäst.

Berättat och fotograferat av Petra

Kassör och fd jourhem för
Trollhättans Kattsluss

Läs också om Herr Olsson, överlevarkatten